Hur tar man sig igenom sånt här?
Jag förstår inte hur folk kan vara så starka efter att ha gått isär från varandra, jag fattar verkligen inte.
För min del så har allt brustit, allt som någonsin betytt nåt har lixom tagits ifrån mig, min bästa vän, min älskling, min MICKE :(
Jag står inte ut, han har varit den jag kunnat gömma mig bakom när jag känt mig osäker, han har fått mig att känna mig säker, han har fått mig att våga göra allt det där som jag aldrig förut provat på..men nu känns alla saker i mitt liv som helt meningslösa, varför ska man göra någonting överhuvudtaget om man ändå inte har sin bästa vän vid sin sida?

Jag har ju förståss mina andra bästa vänner, förlåt för att jag kanske inte vill göra så mycket just nu, jag ser ingen mening med att vara överhuvudtaget, men tack för att ni finns där för mig ändå.
Jag kommer ju att komma tillbaka nån gång, förhoppningsvis ännu starkare och kanske lyckligare än någonsin.

Men just nu finns det nog ingenting som kan få mig att bli glad, jag gråter så fort jag är ensam, därför är det jobbigt att vara ensam, men jag väljer ensamheten för att få gråta, jag vill gråta och tycka synd om mig själv..jag vill få tycka att livet är pest, jag vill bara få vara ledsen just nu.

Jag vill bara få vara hos Micke, jag vill krama om honom så hårt jag bara kan, jag vill inte släppa taget om honom, även fast jag borde göra det, men det är inte så lätt..varför ska man behöva släppa taget om någon man älskar så mycket??