depression
Allt började ju med att jag kom hem från Usa, 4 veckors fantastisk semester med vänner, till att hamna i Haninge igen, jobba, bo själv, kallt, ja ni vet ju hur det är.
Jag och alla i min närhet märkte ju hur nedstämd jag var, jag ville ju tillbaka, försöka hitta nån lösning på hur jag ville göra med livet, men jag kom aldrig fram till något, jag letade och letade men ingenting kändes kul.
Sen trodde jag att allt skulle lösa sig iom hoppstart i Gryttjom, äntligen skulle jag få hoppa hur mycket jag ville och träffa alla vänner man inte sett på flera månader..men hoppstarten kom och jag blev bara mer nedstämd.
Och så till sist så blev det inte ett dugg bättre när jag i söndags fick en felfunktion på min fallskärm och fick dra reserven, för 3:e gången.
Och här är jag nu, deprimerad, men jag tänker inte sitta här å sörja över det, nu vet jag vad felet är och det är nu jag ska ta tag i det och lösa problemet, med start imorgon.
Jag har dock inte bestämt mig över hur jag ska göra med hoppningen, men kommer iaf åka upp till hoppklubben till helgen, packa fallskärm och titta på fallskärmar i luften å därefter får jag ta beslutet om jag ska fortsätta eller inte.
Nu vet ni.
ang hoppningen - som jag sa, du kan vänta hur länge du vill med att bestämma dig! O om du inte hoppar igen så är det dit beslut! Andas vännen!
Du finns kvar här o det är det viktigaste!
Kram /i
Kom igen nu gumman, du fixar det!! Utan att känna dig väldigt väl så känner jag ju dig av det lilla vi träffats + att jag läser din blogg varje dag och av allt döma så har du envishet, styrka och mod! Ett 3:e reservdrag kanske var det som var den utlösande faktorn på en underliggande depression? Jag hade 3 reservdrag första året och av allt döma så var det slarvig packning samt stress som gjorde att jag fick 3 reservdrag tätt i följd, jag tvekade också inför fortsatt hoppkarriär, men jag började träna packningar i en lugnare miljö och gick igenom packmanualen noggrannt hemma, det hjälpte väldigt mycket mentalt när jag sedan skulle packa på fältet. Det kan verkligen vara ett stressmoment att packa på fältet i packen av olika skäl och särskilt om man känner sig minsta osäker. Jag hoppas att du tar dig igenom det här med tvivel inför att fortsätta att hoppa och kommer fram till ett bra beslut som du mår bra av och att du kan glädjas av att hoppa. Jag kan tänka mig att det allra viktigaste och grunläggande just nu är ju att du mår bra igen och tar dig ur depressionen. Ta hand om dej!! Kramar från Ramona
